My little sister, an aunt. I think she might have been as excited as I was when I got pregnant. She was so ready to become an aunt and you can really feel her love for Nico. Like she told me "I'll be the cool aunt you can come to with all your problems that you don't want to discuss with your parents". I so hope that'll be true and that they get to have that bond. There's no one I'd rather have him have that kind of relationship with than her.
We've been going on daily walks since we got here, Nico, my parents and I. Walking around the city where I grew up stirrs up a ton of emotion. It hits me how I'm finally here, a mom, to the cutest little guy. I'm one of those "happy adults walking their cute baby in a stroller now". You know that goal image I always had for "when I grow up". I'm there now and I'm loving every second of it!
We arrived in Lund a few days ago to a big pile of gifts for Nico. This little guys is so spoiled and so lucky to have so many people who care for him and love him. The cuddliest little (ok almost as big as Nico so not so little haha) polar bear sat on the bed my mom got for Nico for when we visit. And next to him two beautiful wooden toys (also polar bears) and three "book towers" gifted from my sister. Cuteness overload and I can not wait for him to start noticing toys and books. WE're going to have so much fun together!
Finally! I've really been looking forward to introducing Nico to his grand parents mormor and morfar. After five weeks of life with Nico I'm fully on board with the fact that I'm a mom. But the fact that my parents are now grand parents is still a bit odd. It will definitely take some getting used to calling them mormor and morfar (Swedish for grandma and grandpa).
I'm surprised at how quickly they formed bonds between them. This is the first people Nico meets besides me, Patrick and the doctors, nurses and hospital staff. Already just two days in and he greets them with big smiles which melts my heart. I'm really looking forward to seeing their relationship grow.
Today we drove down to Skåne and my parents and sister. Nico finally, at five weeks old, got to see his grand parents and aunt.
Driving 7 hours with a 5 week old baby? No problem apparently. Just like his mom he falls asleep the second you leave the driveway, haha. He only woke up when the car stopped. Now we're in Lund for a week to just hang out with my family and get to know each other.
"Does he look like mom or dad?" I think that's one of the most common questions when you have a baby. The answer obviously does not matter but I find the comparisons interesting and cute. It's still hard to tell and I still think he looks quite different in different photos or from day to day. One thing is for certain, he has Patricks chin and double dimples and his little smiles melt my heart. Who do you think he looks like?
"Ser han ut som mamma eller pappa?" Jag tror att det är en av de vanligaste frågorna men får när man får barn. Svaret spelar såklart ingen roll men jag tycker jämförelserna är gulliga och intressanta. Jag tycker fortfarande att det är svårt att tydligt se och jag tycker fortfarande han ser rätt olika ut från bild till bild och dag till dag. En sak är säker, han har patricks haka och dubbla smilgropar och hans små leenden får mig att smälta. Vem tycker du han är mest lik?
It feels so surreal that we get to bring you hoe today little one. It wasn't just a cool weekend at the hospital, we get to have an actual real life we you now. Lucky us!
We left the hospital today in the cold winter afternoon (-10 and snow everywhere!) and our little guy seems to have a pretty chill mindset towards life and slept through the entire car ride, wrapped in a home knitted sweater and a warm and cozy sleeping bag. Now we're home and settling in to life as family of 3 and a flouff. The baby bubble is real and I never want to leave!
Det känns så himla overkligt att vi får ta med dig hem idag lille vän. Det var inte bara en häftig helg på sjukhuset, vi får ett helt liv med dig nu. Lycko oss!
Vi lämnade sjukhuset idag på den kalla vintereftermiddagen (-10 och snö överallt!) och vår lilla kille verkar ha en ganska chill inställning till livet och sov sig igenom hela bilresan hem iförd hemstickad kofta och en varm och gosig åkpåse. Nu är vi äntligen hemma och gör oss familjära med livet som en familj på tre plus ett fluff.
He's here, he's real, he's so small. I don't know how many times I repeated that to Patrick in the afternoon and evening of the 6th of February. The day we finally got to meet our son.
A full birth story will come but until then, this is Nicolas Strack, our little miracle.
Han är här, han är verklig, han är så liten,. Jag vet inte hur många gånger jag upprepade dessa meningar till Patrick på eftermiddagen och kvällen den 6e februari. Dagen då vi äntligen fick träffa vår son.
En fullständig förlossningsberättelse kommer men till dess, det här är Nicolas Strack, vårt lilla mirakel.
While we did miss out on all the snow that all of the sudden fell in Stockholm over Christmas we did get one crispy cold sunny day of forest walks and frosty leafs. My parents gave me the option of which route to take ranging from 900m to 10km. I clearly had doubts in my own abilities and chose the 2.5km route but when we neared the end of the walk in this beautiful weather I felt like I could have done another lap or three. Especially since we brought hot chocolate as fuel. I'll be living on these memories for a while now as we go back to Stockholm where the snow melted away and was replaced by rainy darkness. I guess that just means more indoor project time for me and the bump!
Vi missade visserligen all den underbara snön som föll i Stockholm över jul men vi fick åtminstone en riktigt kall och solig dag med skogspromenad i frosten. Mina föräldrar lät mig välja vilken slinga vi skulle gå då det fanns olika mellan 900m och 10km långa. Jag underskattade tydligen mig själv lite när jag valde den som var 2.5km för när vi nådde slutet på slingan i detta underbara väder kände jag att jag gärna gjort både ett, två och tre varv till. Framförallt då vi hade med oss varm choklad som bränsle. Jag kommer leva på dessa minnena ett tag nu när vi åker tillbaka till Stockholm där all snö smält bort och ersatts av regn och mörker. Det får helt enkelt bli mer tid för inomhusprojekt för mig och magen!
First of all, a very merry Christmast to all of you! I'm so thankful to be celebrating this one with my closest family, that we could make it work despite this crazy year. But it also saddens me that we couldn't go to Germany to see Patricks family, that all the Christmas markets were closed and that we missed out on so many beloved traditions.
I am however most thankful for the fact that I got to see my sister again, for the first time since last Christmas and for the first and only time with a bump! She will make an incredible aunt to this little miracle and it means so much to me that she got to "meet him" like this and be part of his journey from the very start. I'm happy that she got to feel a few kicks as appreciation for the pretty gifts she made for him and I truly hope they can form a strong bond in the future.
I'm also thankful for a week of relaxation. A week of baking and cooking and making candy, reading books, knitting and board games. This is just what we needed and after all the time spent at home in our apartment this was a welcome change of scenery no matter how much we love our home.
I hope you all find the time to really enjoy this Holiday and to recharge for 2021!
Först och främst, en riktigt god jul till er alla! Jag är så otroligt tacksam för att få fira den med min närmsta familj och att vi lyckades få ihop det trots detta galna år. Men jag är också besviken och ledsen över att vi inte kunde åka till Tyskland och fira med Patricks familj, att för inte varit några julmarknader och att vi gick miste om så många av våra älskade traditioner.
Jag är nog allra mest tacksam över faktumet att jag fick träffa min syster igen för första gången sen förra julen och för första och ända gången med mage! Hon kommer bli en så himla fin moster till vårt lilla mirakel och det betyder otroligt mycket för mig att hon fick "träffa honom" såhär och vara en del av hans liv redan från början. Jag är glad att hon fick känna på några rejäla sparkar av tacksamhet för de fina presenterna hon gjort åt honom och jag hoppas verkligen att de kan få en stark och fin relation i framtiden.
Jag är också tacksam för en vecka av avslappning. En vecka med julbak, matlagning och godisverkstad, bokläsning, stickning och brädspel. Detta var precis vad vi behövde och efter all tid vi spenderat i vår lägenhet var det ett välkommet miljöombyte, oavsett hur mycket vi älskar vårt hem.
Jag hoppas att ni alla ser till att verkligen njuta av ledigheten och ladda om inför 2021!
