The thunder is rumbling outside the window and the first little feelings of fall appear. I love summer, love the heat and the sea and summer dresses and late sunsets. But fall is probably my best season. I get super creative and driven. All I want is to do is work hard and create.
And right now it almost feels like fall outside. The rain is pouring (not sure when that happened last? I know a lot of people who’ve been waiting), it’s dark and the thunder is so loud that Milo just came to hide next to me on the couch. Between me and the pillow, where there really isn't any space, that’s where he crawls down and falls asleep. Milo who doesn’t only swim in lakes and rivers anymore but also braved the big sea. I’m a bit proud of him to be honest. He who’s scared of most things swam like a little trooper earlier today, when it was still warm and sunny, before the fall feelings came.
Nu mullrar åskan utanför fönstret och man får det första lilla höstpirret i magen. Jag älskar sommaren, älskar värmen och havet och tunna klänningar och sena solnedgångar. Men hösten är nog min bästa årstid. Då blir jag superkreativ, får allt mitt driv tillbaka och vill inget hellre än att jobba hårt och skapa mycket.
Och nu känns det nästan som höstmörker ute. Regnet öser ner (när hände det senast? Vet många som väntat) och åskan smäller så högt nu att Milo kom och gömde sig bredvid mig i soffan. Mellan mig och soffkudden, där det egentligen inte finns någon plats, där kilar han ner sig och drar en djup suck. Milo som nu inte bara simmar i sjö och å utan även i havet med lite vågor en blåsig dag. Lite stolt över honom ändå. Han som är en rätt feg hund i mångt och mycket simmade på som en kämpe innan idag, när det fortfarande var högsommar och stålande sol, innan höstkänslorna kom.
