We've been going on daily walks since we got here, Nico, my parents and I. Walking around the city where I grew up stirrs up a ton of emotion. It hits me how I'm finally here, a mom, to the cutest little guy. I'm one of those "happy adults walking their cute baby in a stroller now". You know that goal image I always had for "when I grow up". I'm there now and I'm loving every second of it!
Today we drove down to Skåne and my parents and sister. Nico finally, at five weeks old, got to see his grand parents and aunt.
Driving 7 hours with a 5 week old baby? No problem apparently. Just like his mom he falls asleep the second you leave the driveway, haha. He only woke up when the car stopped. Now we're in Lund for a week to just hang out with my family and get to know each other.
Yesterday we left Birmingham. A delayed flight made for a rough start but we definitely ended on a high. I'm not sure why but driving home yesterday was special somehow. The same highway as always when driving from my parents to Stockholm but the weather was amazing and we both just had a great feeling. It was one of those never ending sunsets and we stopped a couple of times along the road for food and fresh air. We found a new spot, a beautiful oak tree and it was just absolutely magical.
Igår lämnade vi Birmingham. En försenad flight gjorde att dagen hade en rätt seg start men vi avslutade ändå på topp. Jag är inte helt säker på varför men bilfärden hem igår var speciell. Samma motorväg som alltid när vi kör från mina föräldrar i Skåne till Stockholm men vädret var helt underbart och vi var båda på toppenhumör. Det var en av de där solnedgångarna som aldrig tar slut och vi stannade ett par gånger längs med vägen för mat och frisk luft. Vi hittade ett nytt ställe, ett så fint ekträd som var helt magisk i solnedgången.
I've been to Taipei before and some of my best memories are from the Taipei night-markets. If you want to experience one thing that kind of sums it up I'd say this is it! Stall after stall with foods, snacks, souvenirs.. everything! So I decided to go there this time as well, despite the pouring rain. It so easy to spend all your money here haha, but I did good and only bought an umbrella to escape the rain and a few different dishes to try the local cuisine.
Jag har varit it Taipei ett par gånger förut och några av mina bästa minnen är från deras "Night Markets". Om man vill ha en upplevelse som liksom summerar hela staden så är detta definitivt rätt val! Stånd efter stånd med mat, snacks, souvenirer... allt! Så jag bestämde mig för att ta en runda där denna gången också, trots ösregnet. Det är så himla lätt att spendera hela sin resekassa där men jag var duktig denna gången, höll mig till att köpa ett paraply för att komma undan regnet samt en och annan provsmakning av det enorma utbudet av mat.
A rough million hour flight, a five hour layover in the middle of the night, sleeping on a bench in the airport and then another 3h flight and I've arrived in Taipei. Looking at the pluses, the layover airport had Starbuck open at 4am and the hotel here in Taipei has palm trees and a 4 story waterfall in the lobby.
Took a short walk around the area the hotel is in and I'm so amazed by how despite the 9 lane one way road right outside the hotel and all the traffic it feels like you're in the middle of a rainforest. I love all the trees and the beautiful flowers.
En kämpig låååååång flight, fem timmar på Pekings flygplats mitt i natten, sova på en bänk på flygplatsen och sen ytterligare en tre timmars flight innan jag landade i Taipei. Försöker se det positiva i det hela, flygplasten i Peking hade en Starbuck som var öppen 4 på morgonen och hotellet här i Taipei har palmer och att 4 våningar högt vattenfall i lobbyn. Inte illa!
Tog en kort promenad i området runt hotellet och jag är så förundrad över hur det, trots en niofilig enkelriktad väg med massa trafik precis bredvid hotellet, känns som om man är mitt i regnskogen. Älskar alla trä och vackra blommor!
If I was scared? Yes, I was shaking like a leaf and there might have been a tear or two (good thing I'm wearing glasses so no one sees haha). If I did it? Yes!
So I'm really a beginner. Last time I went skiing, 15 years ago or so, I was ok in the Swedish "green" slopes. Turns out Austria does not have green slopes, their easiest ones are blue ("level 2" in Sweden). So off we went. I crashed a couple of times in that first slope that was more red than blue but made it down with everything except my pride intact. We then went on to another blue one, much easier, were I at least was not terrified on a constant basis.
I somehow got myself talked into going up to the top slope again as they had the best lunch (I mean look at the photos of the amazing Kaiserschmarrn and Germknödel). Everything was fine, I was feeling somewhat confident. The weather was amazing and we sat for a while at the restaurant just enjoying the view. I stayed with Patricks mom and the guys went for a few harder slopes. Then we were supposed to go down together (the slope was the only way to get down). 10 minutes before they came back the clouds rolled in. Thick thick clouds covering everything (both higher and lower than us as the restaurant was over 2000m up). Visibility went down to 5-10m. Standing at one side of the slope I could not even see the orange sticks marking the other side. And I definitely could not see what was in front of me, if it was steep or not. I tried for a while but this was just too much. Stressed out that the lifts were closing, the pist machines where coming (could not see them even when they were really really close, you could just hear the warning bell) and two parts of the slope that were far too steep even in good conditions for my skill level. I swallowed my pride and went down on my butt haha (not that anyone could see, at that point we were completely alone and like I said, you had to be really really close to see anything at all). Despite all this I'm still happy I did it. And I am so insanely thankful for Patrick and his wonderful family. He stayed by my side the entire time and helped me down best he could. And afterwards we relaxed at the spa while I counted bruises.
That was all yesterday. Today I went back, despite feeling pretty scared with all the experiences from yesterday. But I went in the easier blue slope and it was fine. Then I went again and again and again and finally let go of the fear (at least for that slope) and started to have fun.
Last day here and I've had a blast. Waiting for football to end and then we're heading down to the spa again before dinner. An amazing trip with great company and I'm excited to skiing again next year and to try and improve!
Om jag var rädd? Ja jag darrade som ett litet löv och det kan ha kommit en tår eller två (tur man har skidglasögon så ingen ser). Om jag gjorde det? YESS!
Jag är verkligen en nybörjare. Förra gången jag åkte skidor, för 15 år sen eller så, var jag okej i de "gröna" backarna. Nu visade det sig att Österrike har inte gröna backar, deras enklaste är "blå" (nivå 2 i Sverige). Så det fick det bli. Jag ramlade ett par gånger i den där första backen som var mer röd än blå om du frågar mig men klarade mig ändå hela vägen ner med allt utom stoltheten i behåll. Vi fortsatte sen med en annan, mycket enklare, blå backe där jag i alla fall inte var konstant livrädd.
På något sätt blev jag övertalad att åka upp till den där läskiga backen igen för en liten bit ner i den hade dom den bästa lunchen (alltså kolla bilderna på Kaiserschmarrn och Germknödel, så SJUKT gott). Allt var lugnt, jag kände mig ändå rätt säker. Vädret var underbart och vi satt en stund i restaurangen och njöt av utsikten. Jag stannade där med Patricks mamma medan killarna åkte några svårare backar. Sen skulle vi åka ner för den där svåra blåa tillsammans (enda vägen ner). 10 minuter innan de kom tillbaka rullade molnen in. Tjocka tjocka moln som täckte allt (både under och över oss då restaurangen var på över 2000m höjd). Helt plötsligt kunde man bara se 5-10 meter framför sig, som den tjockaste dimma jag någonsin upplevt. När jag stod på ena sidan av backen kunde jag inte ens se de orangea markeringspinnarna på andra sidan. Och jag kunde definitivt inte se vad som väntade framför mig, om det var brant eller inte. Jag försökte lite grann men det var helt enkelt för mycket. Superstressad av vetskapen att liftarna snart skulle stänga, av pistmaskinerna som man inte ens kunde se när de va supernära utan bara visste att de va där på grund av deras varningstutor och två delar av backen som var alldeles för branta även under bar förhållanden för min nivå. Jag svalde stoltheten och gled ner på baken haha (inte för att någon kunde se, vid det läget var vi helt ensamma i backen och som sagt, sikten var så otroligt dålig att ingen hade sett ändå). Trots allt detta är jag glad att jag gjorde det. Och jag är så otroligt tacksam för Patrick och hans underbara familj. Han stannade vid min sida hela vägen ner och hjälpte mig så gott han bara kunde. Och efteråt skrattade vi båda åt det och slappnade av på spat.
Men det var igår det. Idag åkte vi tillbaka till backarna, trots att jag var rätt skakig från gårdagens upplevelser. Men vi började med den enklare blåa backen och det var lugnt. Så jag åkte den igen och igen och igen och någonstans efter åk 4 eller så började rädslan släppa och jag hade faktiskt kul på riktigt.
Idag är sista dagen här och jag har verkligen haft en supervecka! Väntar på att fotbollen ska sluta innan vi går ner till spat igen innan middagen. En helt otrolig resa med underbart sällskap pch jag är faktiskt riktigt pepp på nästa års skidresa och att bli bättre!
Finally, back to life! I feel like a new person after today. Yesterday we woke up early for a 6am departure towards Austria. A 7 hour drive from Mainz and we arrived in the Austrian alps. After such a long drive we decided to go straight for the hotel spa. And oh how my body needed this!
Quiet hours in the spa with my favourite person in the world (boy am I happy he likes pools and spas as much as I do!) left time to reflect and process. Like I mentioned in my February summary last month was rough. I felt like I was just done with it all. But this trip has already started to reverse that process and to bring back my drive and inspiration. A revived body and a relaxed mind and I'm ready to get back to it. But first, a few more days in this beautiful hotel!
Äntligen tillbaks! Jag känner mig som en ny människa efter denna dagen. Igår vaknade vi tidigt tidigt och lämnade Mainz redan 06:00. Sju timmar senare kom vi fram till Österrike och de vackra alperna. Trötta efter den långa bilfärden bestämde vi oss för en spa dag. Oj vad min kropp behövde detta!
Lugna tysta timmar på spat med mina favoritperson (skojar inte vad glad jag är att han gillar att spa-a lika mycket som mig) gav mig tid att tänka och reflektera. Som jag nämnde i min summering av februari var förra månaden riktigt tuff. Jag kände mig bara så färdig med allt. Men denna resan har redan börjat bygga upp mig igen och långsamt kommer drivet och inspirationen tillbaka. En återupplivad kropp och ett avslappnat sinne och jag är så redo att komma tillbaka och köra stenhårt och jobba på mina drömmar. Men först, några dagar till på detta underbara hotell!
And then it was time again, for a now yearly tradition, the Christmas Market in Mainz. We had all our favorit Christmas Market food and tried some new stuff as well. We walked in an out of the little huts and found two new additions for our Christmas tree. I must admit a little dampened by the lingering flu (I also ended up making Patrick sick sadly) but we tried to make the most of it. And I'd say we're both dead set on coming back next year!
Och så var det dags igen, för den nu årlig traditionen, julmarknaden in Mainz. Vi åt alla våra julmarknadsfavoriter och testade även lite nya saker. Vi promenerade i sakta mak in och ut ut de små stugorna och hittade två nya hängen till vår julgran. Jag måste nog erkänna att det var lite kämpigt på grund av influensan som inte riktigt ville släppa greppet (råkade också smitta Patrick tyvärr) men vi försökte göra det bästa av situationen. Och vi är båda helt hundra på att vi åker tillbaka nästa år!
I could have had my morning coffee liks this, calm and rested with a nice magazine. Instead I'm fighting the flu, stuck in our hotel room in Lisbon. I've barely set foot outside our room and sightseeing is sadly not an option. Such sad timing... Instead I'm wrapping my self in double blankets and trying to slowly get some work done. Stay strong!
Såhär kunder jag börjat mig dag, lugn och utvilad med en mysig tidning. Istället kämpar jag mot influensan, fast på hotellrummet här i Lissabon. Jag har knappt lämnat rummet och någon sightseeing är inte att tala om. Så himla dålig timing... Istället snurrar jag in mig i dubbla täcken och försöker att långsamt beta av lite jobb. Kämpa på!
On the train going home but I'm not staying long. Less than 24h in fact. Just enough to get home, do one machine of laundry, repack my bag, load the car full of Christmas presents to our family and quick visit at the doctor and then off we go. We're driving to Lund to drop off the car and all the presents at my parents house and then on Wednesday we fly to Lisbon. Patrick is working an event there and I'll do my work from the hotel room and then hopefully there will be a little time for exploring. Lisbon looks like such a beautiful city! So very very soon we're trading the cold winter days for 17 degrees and sunny Portugal.
På tåget på väg hem och vänder. Inte ens ett dygn stannar jag. Bara precis tillräckligt för att hinna med en maskin tvätt, packa om min resväska, fylla bilen med julklappar till familjen och så en snabbvisit hos doktorn och sen åker vi igen. Vi kör ner bilen till Lund och lämnar av alla julklappar innan vi flyger till Lissabon på onsdag. Patrick jobbar ett event där och jag hänger på och jobbar från hotellrummet. Kanske kanske kanske finns det lite tid för att utforska Lissabon, staden ser så himla fin ut på bilderna jag sett. Så väldigt väldigt snart byter vi kalla vinterdagar mot soliga 17 grader i Portugal.
