If I was scared? Yes, I was shaking like a leaf and there might have been a tear or two (good thing I'm wearing glasses so no one sees haha). If I did it? Yes!
So I'm really a beginner. Last time I went skiing, 15 years ago or so, I was ok in the Swedish "green" slopes. Turns out Austria does not have green slopes, their easiest ones are blue ("level 2" in Sweden). So off we went. I crashed a couple of times in that first slope that was more red than blue but made it down with everything except my pride intact. We then went on to another blue one, much easier, were I at least was not terrified on a constant basis.
I somehow got myself talked into going up to the top slope again as they had the best lunch (I mean look at the photos of the amazing Kaiserschmarrn and Germknödel). Everything was fine, I was feeling somewhat confident. The weather was amazing and we sat for a while at the restaurant just enjoying the view. I stayed with Patricks mom and the guys went for a few harder slopes. Then we were supposed to go down together (the slope was the only way to get down). 10 minutes before they came back the clouds rolled in. Thick thick clouds covering everything (both higher and lower than us as the restaurant was over 2000m up). Visibility went down to 5-10m. Standing at one side of the slope I could not even see the orange sticks marking the other side. And I definitely could not see what was in front of me, if it was steep or not. I tried for a while but this was just too much. Stressed out that the lifts were closing, the pist machines where coming (could not see them even when they were really really close, you could just hear the warning bell) and two parts of the slope that were far too steep even in good conditions for my skill level. I swallowed my pride and went down on my butt haha (not that anyone could see, at that point we were completely alone and like I said, you had to be really really close to see anything at all). Despite all this I'm still happy I did it. And I am so insanely thankful for Patrick and his wonderful family. He stayed by my side the entire time and helped me down best he could. And afterwards we relaxed at the spa while I counted bruises.
That was all yesterday. Today I went back, despite feeling pretty scared with all the experiences from yesterday. But I went in the easier blue slope and it was fine. Then I went again and again and again and finally let go of the fear (at least for that slope) and started to have fun.
Last day here and I've had a blast. Waiting for football to end and then we're heading down to the spa again before dinner. An amazing trip with great company and I'm excited to skiing again next year and to try and improve!
Om jag var rädd? Ja jag darrade som ett litet löv och det kan ha kommit en tår eller två (tur man har skidglasögon så ingen ser). Om jag gjorde det? YESS!
Jag är verkligen en nybörjare. Förra gången jag åkte skidor, för 15 år sen eller så, var jag okej i de "gröna" backarna. Nu visade det sig att Österrike har inte gröna backar, deras enklaste är "blå" (nivå 2 i Sverige). Så det fick det bli. Jag ramlade ett par gånger i den där första backen som var mer röd än blå om du frågar mig men klarade mig ändå hela vägen ner med allt utom stoltheten i behåll. Vi fortsatte sen med en annan, mycket enklare, blå backe där jag i alla fall inte var konstant livrädd.
På något sätt blev jag övertalad att åka upp till den där läskiga backen igen för en liten bit ner i den hade dom den bästa lunchen (alltså kolla bilderna på Kaiserschmarrn och Germknödel, så SJUKT gott). Allt var lugnt, jag kände mig ändå rätt säker. Vädret var underbart och vi satt en stund i restaurangen och njöt av utsikten. Jag stannade där med Patricks mamma medan killarna åkte några svårare backar. Sen skulle vi åka ner för den där svåra blåa tillsammans (enda vägen ner). 10 minuter innan de kom tillbaka rullade molnen in. Tjocka tjocka moln som täckte allt (både under och över oss då restaurangen var på över 2000m höjd). Helt plötsligt kunde man bara se 5-10 meter framför sig, som den tjockaste dimma jag någonsin upplevt. När jag stod på ena sidan av backen kunde jag inte ens se de orangea markeringspinnarna på andra sidan. Och jag kunde definitivt inte se vad som väntade framför mig, om det var brant eller inte. Jag försökte lite grann men det var helt enkelt för mycket. Superstressad av vetskapen att liftarna snart skulle stänga, av pistmaskinerna som man inte ens kunde se när de va supernära utan bara visste att de va där på grund av deras varningstutor och två delar av backen som var alldeles för branta även under bar förhållanden för min nivå. Jag svalde stoltheten och gled ner på baken haha (inte för att någon kunde se, vid det läget var vi helt ensamma i backen och som sagt, sikten var så otroligt dålig att ingen hade sett ändå). Trots allt detta är jag glad att jag gjorde det. Och jag är så otroligt tacksam för Patrick och hans underbara familj. Han stannade vid min sida hela vägen ner och hjälpte mig så gott han bara kunde. Och efteråt skrattade vi båda åt det och slappnade av på spat.
Men det var igår det. Idag åkte vi tillbaka till backarna, trots att jag var rätt skakig från gårdagens upplevelser. Men vi började med den enklare blåa backen och det var lugnt. Så jag åkte den igen och igen och igen och någonstans efter åk 4 eller så började rädslan släppa och jag hade faktiskt kul på riktigt.
Idag är sista dagen här och jag har verkligen haft en supervecka! Väntar på att fotbollen ska sluta innan vi går ner till spat igen innan middagen. En helt otrolig resa med underbart sällskap pch jag är faktiskt riktigt pepp på nästa års skidresa och att bli bättre!
